Vaknade av att någon ringde mer än trettio signaler hem. Telefoner är ett av de sämsta uppvakningsmedel som finns för mitt psyke, eftersom det tar mig dubbelt så lång tid att bli en människa för dagen, och eftersom det redan tar mig halva dagen betyder det att jag kommer vara helt lugn tills ikväll, där allt kommer explodera och smeta ner väggar med känsloliv. (Nu igen.)

Kvällens planer är fortfarande inte klaffade som de borde vara. Helenah på dagen, presentlämning till pappa efter det, sväng inom Daniel, och där lär det vara kväll. Hade velat hinna gå in till stan, men jag kan inte njuta av det eftersom jag är pank. Och så är det gatuteaterfestival vilket i sin tur resulterar i hur många människor somhelst, och jag tror inte att mitt jag skulle överleva en sådan konfrontation idag faktiskt. Nalle har bett mig komma till parken ikväll, och supa med dem. Undrar om de ens vet om att polisen tar deras sprit snabbare än snabbast, och om det är bad cops så får de böter. Grattis.

Så när jag kommer härifrån
värker det i hjärtevrån
sticker som en dolk
när man träffar lite folk
och meckar sig en redig ...

Hadelätten da da umpapa omp
får man inte göra, inte bra
hadelätten da da umpapa omp
Det var det jag sa det var inte bra
umpapa

Ja kolla kolla, jag lyssnar på progg och har minnen.

I read your little book and ha ha ha ha ha ha ha, Korns album är värt att lyssna på. Lite småtaskigt och inget scattande, men det är kärlek. Och klockan är halv två och jag har gått alldeles för mycket idag för att inte vara trött. Bortbjuden imorgon kväll, får se får se. Beslut är inte min grej som nämnt. Allt bra för tillfället. Tystnad, bra musik, lite individualitet äntligen. Idag sa min pappa "det finns alltid minst två verkligheter". Det är det där som gör att jag älskar honom.